Vintage (a love story)

Archive for juni, 2009

Drömtydning?

Inatt drömmde jag den där drömmen igen.  Den som förvisso alltid dyker upp ibland, men nu har det hänt två nätter inom loppet av en vecka.

Jag ska resa bort, det är sällan oklart var. I sista stund kommer jag på att jag behöver packa min väska (vilket i verkligheten aldrig skulle hända). Tiden blir knapp och jag är virrrig och ostrukturerad, mina rörelser är långsamma och jag kan inte prioritera. Jag hivar ner saker i väskan utan att vika dem och kommer hela tiden på nya saker att packa, saker som egentligen inte är så relevanta.  I slutet på drömmen är det alltid någonting jag inte hittar, inatt var det mitt Visa kort.

Aldrig får jag veta om jag hinner med planet.

Jag undrar varför jag drömmer den här drömmen. Vad tror du?

Ord som lever kvar

Jag tycker om att sitta lite i solen och bläddra i böcker som jag en gång läst. Eftersom jag alltid markerar de stycken jag vill läsa igen och igen så är de enkla att hitta. Stycken och meningar som är vackra tar sällan några omvägar. De går raka vägen in genom bröstkorgen för att sedan sprida sig som gåshud över resten av kroppen.

”..gick mot dörren och utan att inse ögonblickets stora betydelse hörde hon några ord som för alltid skulle påverka hennes planer, hennes framtid, hennes gård, hennes tankar om lycka, hennes kvinnosjäl, hennes inställning som människa, hennes plats på jorden. -Vänta ett tag.”

” Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det.”

Paulo Coelho, ur boken Elva minuter.

Materialet på en vänskap

Igår kväll var jag hemma hos Eva, knappt har vi hunnit ses på två veckor. Vissa människor kommer in i ens liv, det knackar inte på och frågar inte om de får plats. De har en redan given roll ifrån början.  Eva är en sån människa för mig.

Har du en sån vän, Som är olik dig, men ändå passar ni bredvid varann?

Viss vänskap är som vävd av ett särskilt material. Som när du hittar ett plagg i en butik och känner på tyget, genast vet du om det kommer att hålla oavsett väder.

Lost and found

Här kommer en sån där historia som man alltid hör ifrån någon, som i sin tur hört den ifrån någon som kände någon vars kusin det faktiskt hade hänt.  Den här gången handlar historien om mig.  Igår var jag nämligen på öron akuten på karolinska för att plocka ut ett litet föremål ur mitt öra. Jag hade insett en vecka tidigare ungefär att det var något som inte stämmde eftersom jag var grön i örat:/ På akuten sa läkaren att det skulle göra ”lite ont”, det var en underdrift. Om detta händer er så skrik efter narkos!

När den lilla mojängen tillslut kom ut så kände jag igen den, och kom genast ihåg den där dagen i Oktober förra året. Jag hade sprungit ner till Tjärhovsplan som så många gånger förr för att hinna med en buss. Kankse minns jag denna dag extra bra för att jag skulle på en arbetsintervju. Jag skulle bara skynda mig att slänga på mig mina pärlörhängen innan jag klev på bussen då jag (återigen som så många gånger förr) tappar ploppen. Jag letar surt efter den på marken och tycker att det är märkligt att jag inte kan hitta den. Den här dagen hade jag en stor halsduk på mig..nästan 10 månader senare hittar jag ploppen i mitt öra.

Om en månad ska jag på återbesök för att se hur örat mår, förhoppningsvis så kommer det att repa sig. Och hädan efter kommer jag att använda clips örhängen.

En bit av midsommar i bilder…

Och så var de det där med Iphone….

8 år senare

Det har blivit så för mig, att midsommar är den dagen då jag minns tillbaka.  De dagar i vårat liv då vi ställs inför avgörande ögonblick minns vi oftast in i minsta detalj. Man vet sällan att man befinner sig i just ett sådant ögonblick precis då, men när vi minns tillbaka så är färgerna skarpa och klara, dofterna bekanta och vi kan minnas våra tankar ord för ord.  En midsommar för 8 år sedan fattade jag ett dåligt beslut, de kom att påverka mig och den personen jag sedan kom att bli. Det är den enda midsommar jag minns att det inte regnat något alls.

Idag är det midsommar igen. Jag tittar på honom medan han knäpper sin skjorta och dricker mitt kaffe bryggt på skånskt vatten, det smakar annorlunda bra.

Jag minns tillbaka.

Glad över att ingenting längre är som det en gång varit.

Först på listan

Här hänger min midsommar klänning och känner sig bitter som få.  Hon har nämligen hamnat på min väntelista, tillsammans med skor som behöver klackas, hål som behöver lagas och kanter som behöver fållas. I mitt fall så fylls den här listan oftast på men bockas sällan av. Så nu är det en in en ut regeln som gäller. Jag kan inte köpa mer kläder som behöver lagas, eftersom jag är så extremt dålig på att få det gjort.  Och att göra det själv är inte ett alternativ, jag sydde en kalikå mjukis i femteklass och sen gav jag upp.  Jag har inte de tålamod som krävs för att nåla och mäta, eller ens trä tråden genom en nål om jag ska vara ärlig.

Min blommiga klänning som jag hittade i ”Max 60″ lådan på Emmaus behöver en ny dragkedja i ryggen. Så fort (fort känns som fel ord) , men när hon fått det så återkommer jag med en rättvis bild.

Att slåss för någon

När vi sitter på fjärde våningen på socialkontoret så fylls jag utav känslan att vilja göra så mycket mer. Att vara mentor till någon känns ibland i mitt fall som att sitta med alla svaren. Jag önskar att det var så enkelt att jag bara kunde ge dem till henne, men i livet måste man tyvärr finna dem själv. Det är inte som ett prov i skolan där man kan snegla över någons axel. Man måste hitta sin egen sanning.

Jag vet det, och därför var det jobbigt på fjärde våningen idag.

Men jag vet också att jag kan slåss för henne, att jag kan vara den som säger som det är.  Jag vet att jag kan vara den för henne som alla människor någon gång behöver, den jag själv många gånger önskat att jag haft. Därför sitter jag, och kommer att fortsätta sitta där.

Och om tio år från nu så önskar jag inget högre en att hon fick sitta där, i en stol på fjärde våningen någonstans och vara den för någon, den som slåss och säger som det är, den som sitter med alla svar…den som alla någon gång behöver.

En flicka i mig

Det bor en flicka i mig som minns.

Till skillnad ifrån mig som bara ser i ord och bilder så besitter hon förmågan att drömma om hans händer.

Det bor en flicka i mig, hon lärde mig konsten att gråta.

Hon påminner mig ibland om ljudet av ett hjärta då det brister, färgen på en dröm då den dör och doften av en ogreppbar besvikelse.

Det bor en flicka i mig som aldrig glömmer.

Hans hand då den släppte taget,

Sömnlösa vinternätter av obesvarade frågor.

Det bor en flicka i mig som minns,

allt det som kvinnan vill glömma.

Det bor en flicka i mig vars högsta önskan är hans tröst.

Konsten att somna om..och om..

Jag vaknar klockan 8 av den hemska ringsignalen ifrån min arbetstelefon, tänker för gång nr 200 att den ska jag minsann ändra. Tar de tunga stegen ut i köket för att svara med en röst pigg som en lärka, har ett speciellt fack inom mig där jag förvarar min ”nej, du ringde inte alls och väckte mig” röst. Om man är av den sorten som alltid vill vara tillgänglig för att kunna ha koll på saker så gör man rätt i att skaffa sig en sån röst.

Det är efter att jag har lagt på som det händer, det där som jag aldrig hände förr. När jag inget hellre vill än att gå tillbaks till sängen och fortsätta där jag blev avbruten så kommer det, först som en svag känsla men den växer som ett stigande vatten. Påminner mig om allt det jag borde och allt det jag måste…nu…när jag ändå har vaknat.  Trotts att detta var min morgon då jag bestämt mig för att sova i tusen år så kan jag omöjligt vända tillbaka. Jag får dåligt samvete om jag går och lägger mig igen. Jag förstår inte hur det kommer sig?

Jag drömmer mig tillbaka till nätter då jag var 16 år, när vi gick på disco för att sedan sitta i Sandras kök och vagga på stolarna och käka jordgubbskräm med mjölk tills klockan var 5.  När vi till sist gick och la oss så var det till tonerna av ”Enter the Wu-tang” vi somnade, året var 98 och gissa om vi sov.  När klockan var 15 nästa dag så var det aldrig några problem att sno runt och somna om, sätta skivan på repeat och strunta i att ”det faktisk var en dag imorn” som redan hade börjat.  När vi sedan vaknade så var det aldrig på grund av måsten eller saker som vi borde.  Vi återgick till att i stillhet gunga på varsin stol i köket, kanske köpte vi en pizza och flyttade oss till soffan för att se några avsnitt av Jenny Jones vi redan sett förut.

Det kan inte hjälpas att jag undrar, när hann alla dessa måsten ikapp mig?