Idag sökte Anna och jag skydd i skuggan av träd och i butiker med luftkonditionering.

Anna och jag är bra på att dricka kaffe och prata om vad vi ska göra när vi blir stora, i helgen och kanske nästa år.

På Beyond Retro är de fantastiskt duktiga på att skylta. Jag blir dock alltid lite små stressad när jag är där eftersom jag vet att jag omöjligt kommer att hinna titta på vart enda plagg.

En ny kjol blev det idag. Den snälla tjejen bakom kassan erbjöd sig att ånga den åt mej, tummen upp för henne!

Slutligen så dök Fritz upp, som vanligt full av kontraster:)

Solen hittar in i lägenheten utan att behöva leta, men det är inte den som väcker mig utan måsarna utanför.  Jag somnar om.  Han kommer tillbaka till sägen, böjer sig över mig, ger mig mina tre örondroppar och en puss på kinden. Sen går han dit han måste och jag saknar honom i timmar.

Jag tänker att,  lycklig är den som har någon att få örondroppar av.

Inatt drömmde jag den där drömmen igen.  Den som förvisso alltid dyker upp ibland, men nu har det hänt två nätter inom loppet av en vecka.

Jag ska resa bort, det är sällan oklart var. I sista stund kommer jag på att jag behöver packa min väska (vilket i verkligheten aldrig skulle hända). Tiden blir knapp och jag är virrrig och ostrukturerad, mina rörelser är långsamma och jag kan inte prioritera. Jag hivar ner saker i väskan utan att vika dem och kommer hela tiden på nya saker att packa, saker som egentligen inte är så relevanta.  I slutet på drömmen är det alltid någonting jag inte hittar, inatt var det mitt Visa kort.

Aldrig får jag veta om jag hinner med planet.

Jag undrar varför jag drömmer den här drömmen. Vad tror du?

Jag tycker om att sitta lite i solen och bläddra i böcker som jag en gång läst. Eftersom jag alltid markerar de stycken jag vill läsa igen och igen så är de enkla att hitta. Stycken och meningar som är vackra tar sällan några omvägar. De går raka vägen in genom bröstkorgen för att sedan sprida sig som gåshud över resten av kroppen.

”..gick mot dörren och utan att inse ögonblickets stora betydelse hörde hon några ord som för alltid skulle påverka hennes planer, hennes framtid, hennes gård, hennes tankar om lycka, hennes kvinnosjäl, hennes inställning som människa, hennes plats på jorden. -Vänta ett tag.”

” Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det.”

Paulo Coelho, ur boken Elva minuter.

Igår kväll var jag hemma hos Eva, knappt har vi hunnit ses på två veckor. Vissa människor kommer in i ens liv, det knackar inte på och frågar inte om de får plats. De har en redan given roll ifrån början.  Eva är en sån människa för mig.

Har du en sån vän, Som är olik dig, men ändå passar ni bredvid varann?

Viss vänskap är som vävd av ett särskilt material. Som när du hittar ett plagg i en butik och känner på tyget, genast vet du om det kommer att hålla oavsett väder.

Här kommer en sån där historia som man alltid hör ifrån någon, som i sin tur hört den ifrån någon som kände någon vars kusin det faktiskt hade hänt.  Den här gången handlar historien om mig.  Igår var jag nämligen på öron akuten på karolinska för att plocka ut ett litet föremål ur mitt öra. Jag hade insett en vecka tidigare ungefär att det var något som inte stämmde eftersom jag var grön i örat:/ På akuten sa läkaren att det skulle göra ”lite ont”, det var en underdrift. Om detta händer er så skrik efter narkos!

När den lilla mojängen tillslut kom ut så kände jag igen den, och kom genast ihåg den där dagen i Oktober förra året. Jag hade sprungit ner till Tjärhovsplan som så många gånger förr för att hinna med en buss. Kankse minns jag denna dag extra bra för att jag skulle på en arbetsintervju. Jag skulle bara skynda mig att slänga på mig mina pärlörhängen innan jag klev på bussen då jag (återigen som så många gånger förr) tappar ploppen. Jag letar surt efter den på marken och tycker att det är märkligt att jag inte kan hitta den. Den här dagen hade jag en stor halsduk på mig..nästan 10 månader senare hittar jag ploppen i mitt öra.

Om en månad ska jag på återbesök för att se hur örat mår, förhoppningsvis så kommer det att repa sig. Och hädan efter kommer jag att använda clips örhängen.

Och så var de det där med Iphone….

Det har blivit så för mig, att midsommar är den dagen då jag minns tillbaka.  De dagar i vårat liv då vi ställs inför avgörande ögonblick minns vi oftast in i minsta detalj. Man vet sällan att man befinner sig i just ett sådant ögonblick precis då, men när vi minns tillbaka så är färgerna skarpa och klara, dofterna bekanta och vi kan minnas våra tankar ord för ord.  En midsommar för 8 år sedan fattade jag ett dåligt beslut, de kom att påverka mig och den personen jag sedan kom att bli. Det är den enda midsommar jag minns att det inte regnat något alls.

Idag är det midsommar igen. Jag tittar på honom medan han knäpper sin skjorta och dricker mitt kaffe bryggt på skånskt vatten, det smakar annorlunda bra.

Jag minns tillbaka.

Glad över att ingenting längre är som det en gång varit.