Konsten att somna om..och om..

Jag vaknar klockan 8 av den hemska ringsignalen ifrån min arbetstelefon, tänker för gång nr 200 att den ska jag minsann ändra. Tar de tunga stegen ut i köket för att svara med en röst pigg som en lärka, har ett speciellt fack inom mig där jag förvarar min ”nej, du ringde inte alls och väckte mig” röst. Om man är av den sorten som alltid vill vara tillgänglig för att kunna ha koll på saker så gör man rätt i att skaffa sig en sån röst.

Det är efter att jag har lagt på som det händer, det där som jag aldrig hände förr. När jag inget hellre vill än att gå tillbaks till sängen och fortsätta där jag blev avbruten så kommer det, först som en svag känsla men den växer som ett stigande vatten. Påminner mig om allt det jag borde och allt det jag måste…nu…när jag ändå har vaknat.  Trotts att detta var min morgon då jag bestämt mig för att sova i tusen år så kan jag omöjligt vända tillbaka. Jag får dåligt samvete om jag går och lägger mig igen. Jag förstår inte hur det kommer sig?

Jag drömmer mig tillbaka till nätter då jag var 16 år, när vi gick på disco för att sedan sitta i Sandras kök och vagga på stolarna och käka jordgubbskräm med mjölk tills klockan var 5.  När vi till sist gick och la oss så var det till tonerna av ”Enter the Wu-tang” vi somnade, året var 98 och gissa om vi sov.  När klockan var 15 nästa dag så var det aldrig några problem att sno runt och somna om, sätta skivan på repeat och strunta i att ”det faktisk var en dag imorn” som redan hade börjat.  När vi sedan vaknade så var det aldrig på grund av måsten eller saker som vi borde.  Vi återgick till att i stillhet gunga på varsin stol i köket, kanske köpte vi en pizza och flyttade oss till soffan för att se några avsnitt av Jenny Jones vi redan sett förut.

Det kan inte hjälpas att jag undrar, när hann alla dessa måsten ikapp mig?