Hemma hos oss finns det hyllor av många olika slag. min pojkvän säger ofta åt mig att de behöver städas men det tycker sällan jag:)

Här samsas Stig Lindeberg porslinet om plats med teak brickor och träskålen.  Risburken hittade min pojkvän på en kuriosa butik strax utanför Visby.  Kopparna kommer ifrån Filippa K.  Sockerskål och kakburk ifrån min mormor, och de söta keramik burkarna ifrån min pojkväns mormor. Strykjärnet köpte vi mest för att vi behövde sladden som var till, men det röda handtaget gör mig glad så självklart får de stå framme de med.

I hallen kan jag hålla med om att det ibland blir lite rörigt, men det är en röra utav inspiration.  Böcker och tidningar, ur rivna bilder och fotografier. Jag faller för hem där det syns att någon lever och är.

I vårat sovrum  (som egentligen inte är ett rum utan bara en del utav resten av lägenheten) finns hyllor med böcker som jag läst, böcker som jag inte läst klart och böcker som jag önskar att jag tog mig tid att läsa.  Även de fina svartvita fotografierna i ramar ifrån 1800 talet och doftljus förstås.

Det sägs att plötsligt händer det…och faktiskt!  Igår gjorde jag nog den här sommarens (kanske det här årets) bästa köp. Var inne på Myrorna på Götgatan och stod och bläddrade ibland klänningarna när jag plötsligt fann mig själv stående framför denna skapelse..

I stunder som dessa så grips jag av en känsla av lycka kombinerad med lite panik. Nästan som att jag hittat en skatt som en sjörövare grävt ner i marken för  många hundra år sedan. Jag ser mig över axlarna och greppar hårt i tyget,ser till att jag har ryggen fri så att jag kan vara på min vakt och försvara mig om någon skulle upptäcka mig där jag står och se vad jag hittat.

Den här lyckliga sagan sluta förstås inte där!  När jag hittar ett plagg som jag verkligen faller för så brukar jag värdera det tyst för mig själv innan jag tittar på prislappen. Detta är en taktik som jag allra varmast rekomenderar.  Det hjälper mig att inte handla saker bara för att priset råkar vara lågt eller att betala mer för någonting en vad jag egentligen tycker att det är värt.  Som med de flesta taktiker så funkar den sällan (men tanken är ju god). När jag står med en sån här klänning så blundar jag nämligen och säger tyst för mig själv att den är värd alla pengar i världen.

Men! då känns det å andra sidan overkligt när man letar febrilt efter prislappen, hittar den och ser att där bara står två siffror…85 kr mina damer och herrar.

Vet ni att ibland är min kille så himla lik Marilyn Manson, tycker ni inte?

Visste ni förresten att Herr Judit öppnat upp ytterligare en butik, Brandstationen på Krukmakargatan. Nästan precis runt hörnet ifrån butiken på Hornsgatan. Jag var där i dagarna och kikade och självklart fanns det massor med fint. Jag går gärna hit om jag vill handla något fint till min pojkvän, killarna som jobbar på herr judit (och nu även brandstationen) har super koll och hjälper gärna till med tips och ideèr. Följ deras blogg här, och se till att kika in i butiken nästa gång du är på jakt efter något till killen, brorsan, pappa eller dig själv förstås.

De här fina pärlemo manschettknapparna köpte jag på herr judit til min pojkvän i julklapp. Tycker 0m att ge bort saker som man vet att någon kan ha glädje av länge länge.

För ett år sen idag var jag fortfarande en annan person, jag ägde en dröm.

Det har snart gått 365 dagar sedan den där dagen som var en onsdag som så många andra.  Det small i min rygg, först en gång, sen igen. Av alla de smällar som jag genom åren fått så förstod jag att den här var annorlunda.  Ortopeden tittade på papprena och sa, att nog skulle jag bli bra men att det var omöjligt att säga när. Han sa att där var sprickor på min ryggrad, att jag orsakat dem själv då jag inte lyssnat på min kropp. Jag tänker att det är svårt att veta, då hela mitt idrottande egentligen handlat om att inte lyssna. Inte lyssna när halsen bränner och pulsen är skrämmande hög, inte lyssna till rädsla, trötthet och smärta. Vi är tränade att kunna kräkas i en hink vid sidan av och sedan fortsätta, alltid fortsätta, framåt. Alltid ett slag eller en spark till, inte lyssna till det inom oss som säger att det inte går. Så när skulle jag ha vetat?  Att det var dags att lyssna…

Jag har magasinerat min dröm. Den finns nu mer på en plats där ingen kommer åt den. Först var den som ett bottenlöst hål som verkade omöjligt att fylla. Men jag lärde mig att leva med det nära. Hålet förändrades och blev en öppen plats, fortfarande tom…men fullt möjlig för något annat att växa på.

Jag blir fortfarande förvånad när han möter mig i en korsning någonstans. Jag stannar fortfarande ofta upp med blicken på våra namn, hans och mitt bredvid varandra på ett postfack.  Han är här nu,

Ibland är den känslan djup nog för mig att drunkna i.

Igår åt vi middag på Peppar vid St Eriksplan. Jag har blivit rekomenderad att gå hit länge men det har liksom aldrig blivit av förens nu. Och det visade sig återigen hur väl mina vänner känner mig och vet vilken typ av miljöer jag trivs i.

Jag älskar trä som människor har ristat i, klotter på toaletter och alla andra viktiga medelanden som någon lämnat efter sig i ett hörn av världen.

Andra saker jag älskar är ramar, ramar och mer ramar. Gärna med fina bilder i men som ni vet sedan tidigare så gillar jag även ramar utan motiv. Dovt ljus ifrån stora lampor är också fantastiskt.

Nu har vi äntligen hittat en fin hatthylla till vår hall, men ett gäng såna här krokar hade också passat fint. Hittar jag några så skulle jag kunna tänka mig dem i badrummet nu när hallen är paxad.

Här äter man american style och det finns mycket smått och gott att välja på. Jag åt köttfärslimpan, yum yum!

It’s the ocean and me
We’re the ones to be
I always fall asleep
Beside the sea

And we’ve got a certain way
How it wakes me everyday
I never know though
With what kind of wave

And you know about oceans
How brutaly it can rush
Drown you, or calmly cares
You with a gentle touch

Sometimes I bring my boat
When I believe it’ll let me float
It’s just that I’m so often
Returning soaked

The ocean has you
Has the waves of you
And i never felt a sea so blue

(Sophie Zelmani)