Nu har jag tänkt lite.
Efter det att vi pratade länge i telefon igår.

Och jag vill säga att jag det inte finns något naivt och förvirrat i dina beslut.
Jag vill säga att du är en av de tuffaste personer jag vet, just för att du alltid väljer när du har ett val.
Du kanske inte ser det själv.

Men du är hela tiden i rörelse.
Och även om du inte alltid vet vad som känns bra, eller vart du vill, så vet både du och jag att du inte är en sån som stannar där det inte känns bra.
Så kanske är det bara så att du ska fortsätta att röra dig tills dess du känner att du vill vara stilla en stund.
Kanske spelar riktningen mindre roll än vad du tror?
Kanske rent av mindre än vad de flesta av oss tror?

Som din vän önskar jag att du kunde se att du är precis så som du ska vara.

Ibland splittrad.
Osäker och vilsen.

Men jag tänker att du känner den vilsenheten, det är ju trots allt den som har tagit dig till alla platser och knutit alla band.
Vad vore du egentligen utan den?

Har du någonsin tänkt på vilket mod man egentligen måste besitta för att fatta beslut utan att vara helt säker?
Jag tänker att den som sällan känner sig säker får träna sitt mod så många gånger mer än den som aldrig tvekar.

Och det är också viktigt att poängtera att många människor tvekar i tysthet. Många fler en vad du tror.
Att tveka högt är också en otrolig styrka.

Så istället för att idealisera andra sätt att känna och tänka och handla,
kanske det finns mycket att vinna på att se dig själv som just ditt eget ideal.
Jag tror det är det enda sättet att få ut det mesta av just de egna personliga egenskaperna. Man liksom måste jobba med dem istället för emot dem.

För jag tror inte att du kommer att förändras.
Jag hoppas att du inte gör det.
Jag kan inte se vem du skulle vara då.

Jag vaknar av att himlen faller ner på gatan utanför mitt fönster.
Sätter mig upp.
Bara för att inse att den är kvar där, att det bara vara genom mitt bröst som den föll.

Går ut i köket och kokar fyra koppar av det svartaste av kaffe.

På andra sidan gårdsplanen har en fågel flugit in i en fönsterruta och kanske dött,
bara en fjäder sitter kvar och liksom kämpar mot vinden.

Jag fäster min blick på den medan jag diskar vinglas av plast som stått i vasken i två veckor ungefär.

Ett fäste.
Det är precis vad jag behöver.
Medan jag samlar känslorna, först alla i en hög och sedan en varsam sortering.

Längtan ska inte ligga tillsammans med vemodet.
Och vemodet ska helst inte ligga innanför bröstbenet.
Och absolut inte i bakhuvudet.
Jag känner lite på saknaden,
utan att behöva leta särskilt länge.
De senaste dagarna så har den lyckats att stötvis bubbla upp i luftstrupen.
Men tricket är inte att svälja, så som många kanske tror eller handlar av ren reflex.

Min saknad har sedan länge slagit rot i mina lungor.
Och så lever vi nu.
Sida vid sida.
Det är ok.
Det är inte alls så att saknad växer för att man syresätter den.  Jag skulle kanske säga, att den snarare blir följsam och ger vika, om du ger den den plats som du vet att den förtjänar.
För att sakna är egentligen också bara ett sätt att älska. 

Jag upptäcker sedan att det som skaver och skär längs över skulderbladen och ner över ryggen är ett förklätt självförakt.
Mig lurar man inte.

Och jag blir kvar där en stund.
Med blicken fäst på en fjäder från en fågel som kanske dött, där samlar jag ihop mitt fragmenterade jag innan en helt vanlig tisdag kan börja.

Som om jag vore en såndär docka med lösa organ av plast.

Mary bjöd också på 11 frågor.

1.  Om du enbart fick lyssna på en låt i resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Det beror nog helt på vilken dag jag skulle få frågan. Idag skulle jag kanske säga Perfect day med Lou Reed eftersom jag längtar mycket  efter mannen. Om vår relation vore en låt så vore det nog den, det är samma känsla. 

2. Vilken mänsklig egenskap är den viktigaste enligt dig?
Intersubjektivitet. 

3. Vilket var ditt första intryck av mig? (Jag tål kritik btw).
Att du var väldigt petite. 

3. Om det gick, finns det någonting i ditt liv du hade velat göra annorlunda?
Jag har alltid grävt där jag står utan att blicka för mycket bakåt, tror det hade kvävt mig annars. Men med facit i handen är det absolut många saker som jag hade gjort väldigt annorlunda. Jag vet inte om det som ”inte dödat gjort mig starkare” eftersom jag inte vet hur mitt liv hade sett ut annars. Jag har ju bara detta.

4. Vad är du BÄST på?
Att gå från känsla till verbalt uttryck kanske. Jag upplever sällan att jag inte kan sätta ord på det jag känner. Det eller att trösta människor som är väldigt ledsna. Kanske hänger det samman. 

5. Vad gör dig riktigt riktigt förbannad? (svar som rör svältande länder och orättvisor på global nivå räknas inte. Det gör alla förbannade).
Blir sällan förbannad, när jag blir det så är det nog oftast som en kombination av trötthet och att jag är ledsen och då rör det oftast bagateller som damråttor eller annat oväsentligt.

6. Det bästa din partner kan göra för dig är….?
Att få mig att känna mig unik och påminna mig om varför han vill leva med mig, ibland glömmer jag det och tycker att hon med hästsvans och välstruken skjorta på banken verkar om ett mycket bättre alternativ.

7. Hur ofta händer det att du går tillbaka till din bostad för att du glömt något, nycklar, plånbok, stänga av spisen etc.
Nästan aldrig. Däremot hittar jag sällan sakerna jag ska ha med mig.

8. Har du någon gömd/udda talang?
Jag kan rulla på magen.

9. Vad är det dyrbaraste du äger?
Just nu är det mina två hem, lägenheten i stan och huset på landet (dock äger vi inte lägenheten). De är allt jag någonsin kunnat drömma om och mer.

10. Vad är du rädd för?
Det mesta som jag känner att jag inte kan kontrollera. Jag är på sätt och vis väldigt känslig (och på sätt och vis inte), och därför något av en defensiv pessimist.

11. Vad gör du imorgon?
Köpenhamn med pappa.

Vi åkte till Haväng.
Jag sprang med Oddy längs stranden, han dök i vågorna och jag struntade i att mina byxor blev blöta ända upp till knäna.

Att bo nära havet.
Det är rikedom.

Vill önska er en fantastisk helg.

Jag väntar stundtals otåligt på att ekarna ska få löv.
Pappa är här.
Och vi talar om svarta hål i rymden, döden, livet och andra galaxer.

Och på den västra sidan av trädgården planterar jag en bit av syrénen som växer vilt i mitt barndomshems trädgård.
Det är fantastiskt och viktigt att växa vilt.
Det bör varken du eller jag glömma bort.

Han vaknar så hiskligt tidigt nu.
Oddy.

Kom igen säger han och slickar mitt trötta ansikte.
Vi går i skogen i nästan två timmar och lyssnar när djuren vaknar.
Oddy tycker bäst om att gå i terräng där vi aldrig förut varit. Han skuttar, nosar och springer runt mig och stöter till mitt smalben med nosen. Sen tittar han upp och liksom ler, ”du å jag matte, här har vi det bra”, inbillar jag mig att han vill säga.

Vi står blixtstilla och lyssnar på rådjur som skriker. Kanske det läskigaste lätet som jag vet.

När vi kommer hem igen lägger han sig för att somna om och jag gör upp en liten eld.

Och den obotliga defensiva pessimisten i mig viskar att såhär bra kommer måndagar inte alltid att kunna vara.
Jag svarar lugnt, att jag vet….men just idag är det det.

Just idag.

Nu låter det ju på din blogg som att vi ska skiljas, sa min man i telefonen innan han igår klev på ett plan till L.A.

Det ska vi inte. Alltså.
Hade så varit fallet hade jag legat i en hög någonstans, mycket långt borta från min dator.

Min mans bästa vän i L.A fyller 30år. Och just nu är han fortfarande helt ovetandes om att min man sitter redo att överaska honom med sin visit.
Jag blir så glad när jag tänker på det.
Med husköp och restskatt hade vi inte råd att åka, inte vi, men du har, sa jag och kände mig som en  himla fin fru.

Så nu blir han borta i 11 dagar och jag ska lyssna på gamla Lundell låtar och äta jordnötssmör direkt ur burken mest.

Och som om det inte vore fint nog så kommer min pappa ner nästa vecka.
Och han stannar, i en hel vecka.

Och jag tänker på alla er som förmodligen hade bytt alla resor i världen mot bara en dag med en pappa.
Ofta tänker jag på er.
Ofta påminner jag mig själv om hur otroligt lyckligt lottad jag är.

Jag åkte till landet.

Tog med mig hunden på en promenad innan regnet kom.
Stannade på landsvägen och blundade en stund när vinden blåste som starkast.

Jag är ok.

Jag lyckades att göra upp en eld på första försöket och har staplat viktiga böcker att läsa bredvid sängen.
Nu blir vi här ett tag.
Jag ska få klart endel i trädgården.
Komma ifatt med lite sådant som jag tycker är tråkigt i skolan.
Arbeta med fjädrar och skriva långa och viktiga texter.

Tack för de fina och varma kommentarerna ni lämnar.
Jag känner mig så stolt och hedrad att ni läser. Att ni tar er tid.
Trotts att vi setts här i några år nu blir jag fortfarande smått förvånad att ni faktiskt är här.

Och sen vill jag också säga att min blogg blev hackad.
Därför har den legat nere lite.
Vi får hoppas att det inte händer igen.

Och sen vill jag också säga att det har flyttat in kossor i en hage inte så långt från vårt hus.
Jag blev löjligt glad.

Och sist av allt vill jag också säga att det verkar som att det växer syréner precis utanför tomten.
Åhhh…tänk om det är syréner!