Jag finns inte längre här.

_POD6698

En sådan märklig rubrik att skriva egentligen.
Men det har ju minst sagt legat i luften. Och under mina hundpromenader har jag skrivit på detta i huvudet en tid nu.
Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga,
men jag kommer att börja om på ny plats.

Det måste bli så.
Mitt liv har tagit stora vändningar den senaste tiden, både på det personliga och yrkesmässiga planet. Vändningar som gör att jag känner både en längtan och ett behov av att sätta punkt här.
På den nya platsen hoppas jag kunna skapa en balans som känns ok för mig där jag befinner mig i livet nu.

Och jag hoppas förstås att ni vill följa med.

Här hittar ni nya Tuva Minna Linn

 

En dröm för en annan dröm

_TML0567

 

Helgen kom så snabbt,
de gödslade åkrarna lockar till sig fiskmåsar som cirkulerar på min himmel.
Det bestäms ett datum, för när vi helt säkert ska lämna. Den här platsen.
Och den ska bli någon annans.
Det landar mjukt i mig, trotts allt.
Och jag tänker på hur annorlunda de senaste åren ändå blivit. Hur flytten från Stockholm till Malmö, från Malmö och hit och nu denna flytt inte har varit en flykt, så som det oftast tidigare känts.
Nu lämnar vi något som vi trivs i.
En dröm för en annan dröm.

Hon förblir en del av mitt blodomlopp

_TML0409

_TML0482

_TML0424

_TML0472

_TML0492

En tidig morgon ligger jag länge och tittar på en rovfågel som slagit sig ner på en av ekens kala grenar.
Jag bestämmer för att det är en sådan där synvilla som våra gamla buckliga 40-tals fönster så ofta skapar. Tills den plötsligt sträcker ut sina vingar och flyger iväg.
Vi har fullt av dem här, glador.
Och min man lät tatuera en över sin underarm. Det är fint tycker jag. Vart vi än tar vägen så kommer den alltid finnas där och påminna mig om tiden här.
När vi stigit upp dansar vi till Curtis Mayfield, Bobby Womack och Lee Moses. Hon skrattar och håller mig hårt med sina händer.

I snart åtta månader har jag varit en mamma.
Och den senaste tiden har jag tänkt mycket på allt det som jag fått höra, vare sig jag velat eller ej, längs vägen. Trots att vi lever ett ganska avskärmat liv här ute på landet, och trots att jag valt att i stor utsträckning ta avstånd från sociala medier så har givetvis också jag ibland fått höra,
att om du gör si…då kommer du att få göra så.
Jag har gjort si ändå.
För jag kan inte vara en förälder på något annat sätt. Jag kan inte tro att det finns kausala samband så, mer än det mellan kärlek, närhet och trygghet. Jag kan inte lägga upp någon taktik, eller vara rädd för konsekvenser, och främst av allt, jag kan inte inte lita på min intuition.

Jag hade ingen aning om att det skulle sitta så mycket i kroppen.
Att min upplevelse av att vara en mamma skulle bli så fysisk.
Bandet.
Oss emellan.
Hon förblir en del av mitt blodomlopp.

Där ett träd har fallit

_TML0063

 

På torsdagskvällen eldar bonden, när den fuktiga regnluften möter röken doftar det unket och hoppfullt på samma gång.
Både liv och död på något vis.
Det påminner mig om något från min barndom som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är mer höst än vår när jag knölar på oss ytterkläder och spänner fast henne på min rygg.
Vi går i skogen när det skymmer.
Hon sover, och jag älskar hur fukten drar fram doften av jord. Under hösten och vintern som passerat har vinden slitit upp många träd med rötterna.
Det känns så påtagligt brutalt på ett alldeles särskilt sätt.
Att inte ens träd klarar alla stormar.

Jag tänker mycket på bilder jag vill skapa. På kvinnor som är vackra på ett särskilt sätt, på hur jag skulle vilja placera dem i skira tyger i den blöta jorden precis där ett träd har fallit.

Går hem,
tänder elden och äter rostmackor till middag,
som den femtonåring jag egentligen är.

Kaprifolen

 

_POD9702

Kaprifolen utanför köksfönstret har redan fått ganska stora blad, jag älskar hur den hejdlöst kränger upp över stengärdet och omfamnar spretiga grenar på en gammal, sedan länge oklippt buske.
Jag funderar samtidigt på hur den nya trädgården kommer att bli, vilken färg syrénen kommer att ha och var morgonsolen kommer att värma som mest.
Jag vet med säkerhet att platsen kommer att vara en annan än den vi besökte i februari, när det väl är dags att flytta.
Vi har köpt en missionskyrka, byggd 1922.
Den stora gudstjänstsalen skulle kunna rymma hela vårt första gemensamma hem, lägenheten i Stockholm. Det är ganska galet, när man tänker på det så.
Jag ser fram emot att kreativiteten kommer att få utrymme, rent fysiskt, att flöda fritt igen.
Att den aldrig kommer att vara i vägen. För även om jag har trivts bra här i det lilla så har jag saknat vårt showroom i Malmö väldigt mycket. Att kunna ha pågående projekt hänga framme lite överallt, eller att kunna slå upp en studio och inte ens behöva montera ner den på en vecka om vi så önskar.
Det är en frihet som vi länge drömt om.

Till helgen börjar jag nog packa.

 

 

Hennes första hem

 

_TML0349

_TML0179

_TML0048

Under två dagar är det bara vi, och jag tänker på hur tyst det är då han är borta.
Tyst för att jag inte talar med honom.
Jag talar så klart med I, men det där vardagliga försvinner..ska du ha kaffe? Tar du med soporna? Vad ska vi äta? Glöm inte att…osv.
Det är en behaglig tystnad. När ropen från rum till rum uteblir.
Jag ska tänka på det.
Jag tycker även om känslan av att reda mig själv, att veta att jag klarar av att hålla oss varma, mätta och glada. Vi tar långa promenader i skogen och jag skjuter tio skottkärror lastade med ved från garaget upp till huset.
Annars tänker jag mycket på den kommande flytten.
Den känns annorlunda mot de vi tidigare gjort. Mer definitiv kanske.
Dels för att vi har ett barn nu, dels för att vi talat om ett hus likt detta enda sedan Stockholm.
Min man kände någon som lämnat staden och köpt en gammal skola någonstans mitt i Småland. Och han och jag, vi delade nog en känsla av både avundsjuka och beundran.
Jag kunde aldrig se mig själv leva så.
Då.

Den här flytten kommer att kännas, det vet jag. För det här lilla huset på kullen kommer alltid att vara hennes första hem.
Det kommer också alltid att vara det där steget som vi tog.
Tillsammans med honom kan jag leva var som helst. Det vet jag nu.

 

Dear heart…

_TML0057

tumblr_n1brezSFFa1qkww7to1_1280

Efter dimman kommer blåa himlar och svävande rovfåglar åter,
med en förhoppning om vår.

Och innan dess, en torsdag kväll i början av februari blundar jag och sänder mitt CV till den plats som står högst upp på min lista av platser dit jag vill. Och säger helt enkelt, hej…jag vill gärna arbeta hos er.
Två veckor senare, några mail och en intervju där jag känner att jag kanske ändå glömmer att säga det allra viktigaste, så skriver jag på ett kontrakt.
Andas ut, och tänker åter, att det så sällan handlar om tur.
Så ofta om handling.

Det bor en lycka i mig nu.
Och en stolthet över att jag vågar ta ansvar för den.

 

 

Innan jag somnar

_TML0002

_TML9984

_POD9469

_TML9963

_TML9956

Tanken fastnar på en punkt i framtiden.
Det är ofrånkomligt för mig. Trots att hennes lilla fot fortfarande ryms i min hand om natten. Jag tänker på vilket liv jag vill att hon ska få. Vilka element som är de viktigaste, vad som aldrig får kompromissas med.
Jag fastnar alltid på en punkt.
Ett scenario.
Det när hon sparkar av sig stövlarna och kastar väskan i en hall och ropar,
”Jag går ut lite”.

Jag vill att hon ska få växa upp och känna frihet på samma sätt som jag själv gjort, som hennes pappa gjort.
Kanske är det omöjligt att inte återvända till sin egen barndom, när en liten fot fortfarande ryms i ens hand.

 

Vi har precis startat bilen och åker längs den krokiga vägen från mina föräldrars hus.
”Jag tror att vi måste flytta” säger han, utan att släppa vägen med blicken.
En tyst minut.
Sedan räcker han mig sin telefon över höger axel.
Återigen, utan att flytta sin blick.

”Det tror jag med”,  säger jag.

Under fyra dagar går allting sedan sådär hiskligt snabbt som vi med åren lärt oss att det ofta måste göra, när en vill leva sina drömmar.

Och de senaste dagarna har jag tänkt, att det är något visst med ett hus som du vill närma dig varsamt.
Där du måste känna in hur en planka sviktar lätt i ett golv för att sedan ge efter sig sitt alldeles egna knarrande ljud.
Ett hem, där du inte kan storma in och göra allt till ditt eget.
Utan där det snarare kommer att krävas en förändring av er båda. Ett slags möte.
Varsamt och hänsynsfullt.

Vi fann just ett sådant hus. Och dit ska vi flytta i maj.

 

 

Page 1 of 20612345»102030...Last »