Vill visa er några fina plagg jag hittade på Etsy igår när jag sneglade runt på lite jackor och kappor.
Den bruna 70-talaren fastnade jag genast för. Jag kan se den i så många spännande kombinationer, dels till denim och vida boho kjolar, men även som ett tufft inslag i en mer dressad styling. Snacka om en jacka att bli ensam om! Priset är satt till 433kr.
Den här körsbärsröda skapelsen är verkligen one of a kind, tror faktiskt aldrig att jag sett en sådan modell. Feminint med ett stark inslag av militär, finare får man leta efter. Man knäpper upp framstycket och kliver ner i den eller så får man offra frisyen och trä den över huvudet. Säljaren har uppgett att den är ifrån 60-talet och har satt priset 658kr
En trenchcoat i denim ifrån 70-talet. Wow wow wow!
486kr
Och det finaste jag sett på länge, denna kavaj designade av YSL. Helt oanvänd med original prislappar. Säljaren har daterat den till 70 eller 80-tal. Jag skulle säga att den är designade på 80-talet. Man kan se på loggan att den lilla lila fyrkanten ligger under bokstaven S, och så skiljer sig 70 och 80-tals loggan.
3 365kr kostar den här finingen på Etsy. När den såldes i butik kostade den 11 100kr.
Men mest av allt vill jag ha denna överdel, med jämna mellanrum kikar jag om den fortfarande finns kvar. Det är vintage Halston, vilket man kan se på den krökta bokstaven S. De ny producerade plaggen har en annan logga.
Priset, 3 117kr.
Nyfiken på plaggen? Klicka på bilden så kommer du till annonsen på Etsy.
Min mamma och pappa träffades här för 30 år sedan i ett rivningshus. Pappa hade en toalett, det saknade min mamma. Och på den vägen var det.
Tills dess att jag var fyra år bodde vi i ett kollektiv på Utanbygatan i Västerås.
De rev förstås det huset också tillslut, allt har dom rivit säger min pappa ibland.
När jag var 19 år flyttade jag tillbaka till staden där jag börjat. Jag stannade i fem år den gången.
Jag förändrades, jag gjorde stora misstag men hittade också mig själv.
Idag när jag promenerar från tågstationen till högskolan passerar mitt liv förbi som en revy.
Varenda korsning har något att säga om mig,
och allt står oförändrat där jag lämnade det.
Jag känner mig nästan som ett spöke där jag går, i världens minsta storstad.
Jag äter lunch med hon som en gång var min bästa vän.
Det har nu gått tre år sedan sist vi sågs, och ännu fler sedan då när vi kunde prata om allt.
Jag vet inte hur sånt händer. Hur själar möts och går isär, utan egentlig anledning.
Jag vet inte varför jag aldrig har ringt henne, även fast jag saknat henne varje dag.
Kanske för att saknad egentligen inte smärtar.
(Blir det inte med åren mest som ett naturligt tillstånd).
Jag läser sociologi med socialpsykologisk inriktning på högskolan i min första stad. Jag reser dit med tåg som aldrig kommer i tid, tre dagar i veckan.
Hittills är det så roligt att jag nog aldrig vill sluta.
Nu har jag färdigställt höstgarderoben. Mycket hade jag redan hemma och endel fick jag komplettera med. I grunden är det mycket 40-tal, kryddat med lite 60 och 70.
Skjortor och blusar med volanger och krås har jag längtat efter.
Och när kläderna blir mindre färgsprakande så tycker jag det är fint med färgglada skor.
Materialen variera mellan ylle, tweed, päls och hemstickat.
Till och med en korsett fick se dagsljuset igen.
Jag känner att det nog blir en hel del klassiker den här hösten också.
En annan alldeles utomordentlig Tuva har en fin tävling denna vecka, temat är musik och priset är snyggt som tusan.
Klart ni ska vara med! Och när ni ändå är på plats, läs bloggen, det gör jag.
Mitt bidrag blir helt naturligt ett inlägg jag skrev här för en tid sedan.
Beslutet (4 min och 56 sek)
Genom livet har jag lärt mig att det är beslutet som är det svåra.
Själva handlandet.
Att bryta sig loss, att lämna, att börja på nytt, att sluta.
Det är egentligen inte så svårt.
När man väl har fattat beslutet.
Jag gjorde just det en gång.
På en Ikea matta i en andrahandslägenhet där nästan inget ljus hittade in.
Jag spelade Tracy Chapmans ” I`m ready” , och beslutade mig för att jag skulle gråta för allt vad jag var värd,
för alla gånger som jag gråtit…skulle jag gråta en sista gång.
Så jag tryckte på play och la mig ner på golvet.
Det är fullt möjligt att sammanfatta år av smärta på 4 minuter och 56 sekunder.
Det är fullt möjligt att bli befriad genom den typen av tårar, om man bara vågar.
När ryggraden kröker sig som en spänd båge och varenda ven och led skriker…när du kan gråta så,
då är det fullt möjligt.
Jag bestämde att när sången var slut så skulle jag resa mig,
jag skulle gå,
och aldrig skulle jag vända mig om…eller ens se över axeln igen.
Och det gjorde jag.
Efter 4 minuter och 56 sekunder.
Nu vill vi mest bo i ett hus. Så vi fyller söndagarna med att titta på olika.
Den här söndagen såg vi det där makalöst vackra huset i Hudding. Ljuset föll så vackert över dröm golvet att det värkte lite i själen. Och nog var det så, att innanför väggarna så hörde man inte vägen som gick utanför så värst mycket.
Köket var lika vackert som oergonomiskt.
Jag älskar hur färgerna kan kännas mjuka och hårda på samma gång.
Man får inte glömma att titta bakom dörrarna också. Jag placerade mig här och sa ”Oj,Oj,Oj” så fort någon annan gick förbi. Nästa gång ska jag ta snickarbyxor också för att få ännu bättre effekt. Alltid skrämmer det någon.
Vackert var det, men vitsen med att bo i ett hus är ändå tystnaden man önskar sig runt omkring, och att kunna ha en liten ponny i trädgården. Så vi bestämde oss för att blicka längre ut från stan..
Nästa anhalt blev den här gamla skolan på Färingsö.
Där fanns den bästa utsikten som går att köpa för pengar precis utanför dörren.
Man hade kunnat ha både studio, mörkrum och en garderob på 40 kvm tänkte vi.
Av någon anledning faller vi så klart bara för hus som är lite spruckna i kanten. Det gäller att läsa på och utbilda sig själv lite, att köpa hus är absolut ingen lek…och att köpa ett som har hundra år på nacken är ännu mindre lek.
Skolan var varken i vår storlek eller prisklass, och det skulle kosta multum att renovera den. Men vilket drömboende det skulle kunna bli, och förmodligen kommer att bli för någon…
…med fönster djupa nog att sitta i…
..en spiraltrappa..
..och meter efter meter med fiskbensparkett.
Det är någonting med Färingsö tänkte vi. Förmodligen de faktum att det är landet, men ändå så nära staden. Jag antar att det är vår generation, vi tänker att varför välja när man kan få allt.
För lika mycket som jag vill klappa hästen vill jag kunna försvinna i ett folkhav ibland.
Jag som tjuvrökte bakom gympasalen på mellanstadiet och spottade i korridoren på högstadiet.
Jag, som fuskade på alla proven och slavade bort mina böcker.
Jag som gick fyra år på gymnasiet utan att få ett fullständigt betyg.
Jag som ramlade av vägen, så många gånger.
Jag börjar på högskolan idag, lycklig, stolt och ödmjuk.
Idag har jag e längtan att lära.
Jag hittade en fin Katja of Sweden klänning. För er som inte känner till hennes kläder kan jag berätta att hon under 60-talet designade plagg som blev mycket populära både i Sverige och internationellt. Hon var den första som på den tiden skapade kläder som var riktigt bekväma, många designers följde sedan hennes exempel. Möntrena var oftast just som på denna, lite entno inspirerade. Jag stöter på hennes klänningar med jämna mellanrum i olika butiker, tyvärr är dom oftast inte i så jättebra skick på grund av jerseymateialet som lätt nopprar sig och blir lite urtvättat.
Men jag blir ändå alltid sugen på att köpa dem eftersom det är just den här typen av banbrytande mode som får mitt hjärta att slå extra hårt.
Texten MMT på taggen står för Mab och Mya trikåfabrik, en sammanslagning mellan Manufaktur AB och Malmö ylllefabrik. Dessa företag grundades på sent 18oo-tal och slogs samman 1943. Den sista av deras fabriker lades ner 1962 på grund av den stora textilkrisen. I slutet på 70-talet hade nästan alla textilfabriker i Sverige avvecklats, helt enkelt för att länder i Asien byggt egna fabriker som med sina låga lönekostnader kunde konkurrera ut dem.
Mer om det en annan gång…Klänningen finns på Modern Retro för ynka 350kr.
Jag köpte moccasiner i New York, som jag letade efter ett par i min storlek i second hand butikerna. De är verkligen världens skönaste, man känner knappt att man har dem på sig. Tyvärr funkar de nog inte så bra på hösten i Sverige, i alla fall inte så fort det börjar bli lite slask, så jag packar nog ner dem till nästa vår.
Vi åkte ut från stan för att titta på lite foto locations och områden där det kunde tänkas ligga ett hus till oss.
På Färingsö hittade vi en magsik liten butik i en lada.
Där kunde man stanna och fika,
Med den här vackra utsikten.
Baby hittade en väska som nog tyvärr var precis lite liten för datorn.
På vägen hem ville jag som vanligt inget hellre än att klappa en häst.
Men de struntade i mig.
